Så sitter jag här igen, vid bloggen – inte en geografisk plats, ändå ett hörn i cyberrymden.
Jag kopplar upp mig mot det kollektiva övermedvetna, mot andra människors tankar och känslor. Det jag skriver blir min röst, blir en del av bruset. Varför gör jag det här, varför finns jag här, mitt ute i den värld som kanske är ingenting och kanske är allting, den värld som är ettor och nollor och kommunikation via skärm?
För att någonstans, när ettorna och nollorna grupperar sig på rätt sätt så du ser mina känslor på din skärm, så skall du förstå mig, och någonstans när nollorna och ettorna gör rätt mönster, så skall jag förstå dig. För att någonstans ute i det ingenstans som kanske är överallt skall vi mötas. Inte vi. Vi sitter vid tangentbord. Men våra tankar skall mötas, krocka med varandra och gå vidare, omformade av mötet.
Jag tror att det jag har varit med om och det du har varit med om, även om det inte är samma, ändå berör samma yta i oss. Vi är ringar på samma vatten, efter stenar som kastats vårdslöst, planlöst, på olika ställen. Sorgen var stenarna som regnade ner. Ringarna bär våra känslor, våra avtryck. Mina ringar kommer från min sorg, dina från din och sedan möts de, plötsligt, på den annars stilla ytan. Ettor och nollor möts och byter plats. Det blir vågor, och ringarna ändrar form och riktning.
Det är därför jag skriver om min sorg och min saknad, det är därför jag är här, på den plats som inte är en plats, för att möta dig – inte öga mot öga, men tanke mot tanke – uppkopplad. Mina ringar och dina ringar, och tusentals andra människors ringar, gör vågor mot varandra när vi möts.
På det sättet dör ringarna inte ut men de bildar nya energier, nya riktningar. De påverkar dig och mig och känslor och tankar, fast vi inte ens lämnat våra fåtöljer, fast vi bara sitter där vi sitter. Ettorna på nya platser, nollorna på andra platser. Allt har ändrats, men inget är annorlunda.
Allt är annorlunda, fast inget har ändrats.
Och en dag skall vi, stärkta av vetskapen om att det finns andra ringar än våra egna, gå ut, ut i världen igen. Och kanske ser jag en dag en person som bär kilt vid en bil vid en strand. Och jag hade aldrig föreställt mig att du var en person som bar kilt, eller körde en vit bil. Ändå skall jag se direkt att det är du, för vi har mötts förut.
Det är verkligt, fast det är på datorn. Det är riktigt, fast det är virtuellt. Det är äkta, fast på låtsas.
Yta möter yta, djup talar till djup. Och någonstans skall vi mötas.
